Saga Egmont
Kram
Copyright © 1973, 2017 Hans-Eric Hellberg og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711761106
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Den här boken är vuxenförbjuden.
De vuxna förbjuder så mycket. De förbjuder alldeles för mycket. Det är inte mer än rätt att någonting blir förbjudet för dem också.
Två tjejer och en kille har hjälpt mig med KRAM:
Katharina i Stabergshagen, 13 år,
Lisbeth i Falun, psykolog,
Ib i Köpenhamn.
Båda tjejerna stavar med th.
Första natten glömmer han aldrig.
Rummet är stort som en gymnastiksal. Han ligger i sin sovsäck vid ena väggen. Några möbler finns inte. Ingen lampa i taket. Två fönster, höga som kyrkfönster, och månljus genom det ena, och en liten tiger som vandrar in i månljuset klockan tre på natten.
Det kan skrämma vem som helst.
Tigern är en randig katt vid namn Sing-Sing. Men det tar tid för honom att fatta.
I månskenet står tigern med lyftad framtass. Den rör sig inte. ögonen lyser.
Om jag rör mej tar den ett språng, tänker Jonnie.
Tiger och pojke tittar på varann.
Plötsligt öppnas dörren till mammas rum och mamma Edit står i dörröppningen, en skugga med en ficklampa.
Katten hoppar in i mörkret och är försvunnen.
– Vad är det?
– Jag såg en tiger.
– Det var en katt.
– Jag trodde jag såg en tiger.
– Sov nu.
Skräcken har inte lämnat honom. Hjärtat slår i bröstet.
– Får jag ficklampan?
– Du får den i morron.
Hon stänger dörren mellan dem.
Det ingår i hans uppfostran. Han ska lära sig att vara ensam. Även om han är rädd.
En annan mamma skulle kanske ha pratat lite med honom, strukit honom över kinden.
Det går inte att sova så länge hjärtat slår hårt i bröstet.
Dörren som katten smitit ut igenom stod på glänt. Den ledde till ett stort rum med öppen spis.
Mörker vällde in genom öppningen.
Det knakade någonstans i gammalt trävirke.
Jonnie tänkte: det är som att sova i en kyrka.
Dörrarna är inte smala men de ser smala ut därför att de är så höga. När farbror Mårten målade taket var han tvungen att sätta fast rollern på ett kvastskaft och hålla det med raka armar, så högt upp är det.
Månskenet genom fönstret: en gata av guld.
Jonnie visste en sak: han skulle aldrig kunna somna så länge dörren stod på glänt och släppte in mer och mer mörker. Han drog ner blixtlåset på sovsäcken och ålade sig ut, tassade iväg och stängde dörren så tyst han kunde.
Det kändes tryggare nu.
Jonnie vandrade på mångatan fram till fönstret. Han tittade ut.
Mellan huset och skogsbrynet fanns ett öppet fält. Bakom skogen låg en sjö, silverglänsande i månljuset.
En vit gestalt svävade fram över fältet, strax ovanför gräset.
Fasan blåste in i honom.
Gestalten fladdrade till och försvann spårlöst.
Figuren hade sett ut som ett spöke, men det var inte det som skrämde honom. Han trodde inte på spöken. Det fanns en naturlig förklaring till allt som verkade övernaturligt, så hade pappa sagt. Och pappa Bertil trodde han på. Blint.
Därför måste det ha varit en varelse av kött och blod som svävade fram över ängen.
Men varelser svävar inte.
Det gjorde honom rädd.
Han stod kvar en lång stund och fixerade punkten där spöket försvunnit. Men han såg ingenting mer. Månskenet flödade tyst för ingen där ute i augustinatten.
Jonnie kröp ner i sovsäcken. Hans ögon var vidöppna. Gardinerna var ännu inte uppsatta, så han kunde inte mörklägga rummet.
Spöken tror han inte på.
Han vaknade tidigt. Försiktigt öppnade han dörren till en smal korridor. I korridorens andra ände hade mamma sitt rum. Han gick in i badrummet och gjorde toalett. Det var ett gammalmodigt wc med ett snöre att dra i och handtag av porslin. För att systemet skulle fungera fick man dra mycket försiktigt och göra en plötslig knyck mot slutet. Då kom spolningsvattnet med dunder och brak som om röret sprungit läck.
Jonnies första morgon på Stora Sjöviks gård. Flyttbussen skulle komma senare på dan.
Det var tråkigt att flytta utan pappa Bertil. Och hur skulle det gå att bo ihop med en annan familj i ett så stort hus med gemensamt kök?
Han gick nerför trappan. Det kändes som att vara på fientlig mark. Köksdörren stod vidöppen. Han närmade sig tvekande.
Någon stökade där inne.
Så mycket visste han att den andra familjen bestod av mamma Jenny, pappa Mårten som var advokat, Katarina som var i hans egen ålder och hennes storasyster Ing-Christine.
Köket var fullt av sol. Båda familjerna hade lika stor rätt till köket. Men eftersom den andra familjen hade bott här en månad redan, så var det som om han gjorde intrång.
Ing-Christine stod vid spisen och kokade ägg. Jonnie stannade i dörren.
– Hej.
– Är du uppe så tidigt? Kom in.
– Jag är alltid uppe tidigt, sa Jonnie. Pappa och jag brukade ta en promenad före frukost.
– Är du lessen?
– För vad då?
– För att din pappa är död. Jag vet att han dog för nåra månader sen.
– Nej.
Var han inte en hårding? Förresten, det där med pappa var någonting som han inte kunde dela med någon människa. Inte ens med mamma.
Han satte sig vid bordet, närmast fönstret. Alldeles utanför fönstret växte en tall. Solen sken på tallen. Mitt i solskenet satt en ekorre och gonade sig.
– Jag vill ha flingor med mjölk och äppelmos, sa han.
– Vill ha?
– Ska be att få.
– Det är inte fråga om att vara artig.
Ing-Christine kom fram och satte sig mitt emot honom.
Hon var klädd i blå jeans och utanpåskjorta och sandaler. Hennes ljusa hår svallade över axlarna. För varje steg hon tog skälvde brösten under skjortan. Hon uppfattade hans blick.
– Jag har ingen behå, om du vill veta. Jag är en fri kvinna som gör som jag vill. Hur gammal är du – tolv, tretton? Du har väl inte börjat tänka på tjejer än. Killar är ju så mycket långsammare än tjejer när det gäller den saken.
Jonnie såg ner i bordet. Hon skulle bara veta vilka drömmar han hade. Hon skulle bara veta vilka drömmar han hade på natten när han sov och vilka drömmar han hade på dan när han var vaken.
Han höjde blicken. Hennes skjorta var svart-och-vitrandig. Hon vred högra armen bakåt och vilade underarmen mot ryggstödet på stolen. Det tunna tyget stramade över bröstet. Han kunde tydligt se bröstvårtan. Han sänkte blicken igen.
Äggklockan ringde. Ing-Christine tog kastrullen från spisen och spolade kallt vatten över äggen.
– Om du vill ha frukost får du greja den själv. I det här huset hjälps vi åt med allting.
– Hur då?
– Har du aldrig lagat din egen frukost?
– Jag brukar ta nåra kex …
– Och din pappa?
– Han gillade inte kex.
– Jag menar, lagade han frukost?
– Nej, varför det? Mamma lagar all mat. Ibland hjälpte vi till med att torka disk.
– Här hjälper alla till med allting. Det här är inget manssamhälle där karlarna sitter i fåtöljer och läser sportsidorna, medan kvinnfolken jobbar arslena av sej. Vill du ha kokt ägg?
– Jag vet inte.
– Ja eller nej!
– Ja.
– Ta den här kastrullen. Häll i vatten. Lägg i ett ägg när vattnet börjar koka och sätt plattan på ettan och sätt äggklockan på fem minuter. Klarar du det?
Han avskydde att bli kommenderad av tjejer.
– I det här skåpet finns tallrikar och äggkoppar och glas. Och brödet står här. Du får skära själv. Kan du?
– Ja! fräste han. Men jag vill inte. Jag tar nåra kex.
– Det finns inga kex.
Jonnie hällde vatten i kastrullen och satte den på plattan. Han hade plötsligt fått lust att visa den där malliga grodan att han visst kunde. Han tog ett ägg ur kylskåpet och la i vattnet.
Ing-Christine satte på en transistorradio och lyssnade till en entonig poplåt.
Det var en skön morgon: köket fullt av sol, en ekorre i tallen, musik.
Katarina drällde in genom dörren, klädd i påskgula brallor och violett jumper och ugglerunda glasögon. Hon satte hakan i vädret och talade i näsan:
– God morgon, barn. Är alla här? Bra. Ni kan sitta ner. Då börjar vi.
Hon tittade på Jonnie och gjorde en grimas. Han visste inte vad den skulle betyda.
– Kokar du ägg?
– Ja.
– Jag vill ha två sexminuters. Fixa det, va.
– I det här huset hjälps vi åt, sa Jonnie. Det här är inget kvinnosamhälle där tjejerna sitter i fåtöljer och läser kakrecept medan karlarna jobbar arslena av sej.
Efter en sekunds häpnad brast Ing-Christine ut i ett klingande skratt. Katarina förstod ingenting.
– Har ni blitt knasiga båda två?
Hon tog ut två ägg ur kylskåpet och gick till spisen. Hon tittade i kastrullen och började le. Hon sa mjukt:
– Kokar du ägg, Jonnie?
– Ja. Har du inte fattat det än?
– I kallt vatten?
Han hade glömt att slå på plattan.
Ing-Christine är den sortens tjej som Jonnie är rädd för: hon ger order, hon är vacker, hon är oblyg. Jonnie känner sig klumpig och barnslig i hennes sällskap. Dessutom är hon fem år äldre.
Katarina är också den sortens tjej som han är blyg inför: hon har tusen grimaser, tusen känslostämningar, man vet aldrig var man har henne. Hennes hår är ljust och kortklippt.
– Kan du ingenting du?
Katarina fiskade upp hans ägg ur kastrullen.
– Först ska du koka upp vattnet. Sen lägger du i äggen. Hur ska du kunna ta tid annars?
Jonnie längtade hem till lugnet i våningen på Bäckebovägen. Där kokade mamma äggen. Där …
– Flytta på dej! Platsen vid fönstret är min plats!
– Jag satt här först!
– Det gjorde du inte ju! Jag har suttit där i hundra dar! Katarina gjorde en våldsam grimas. Hennes mun är så bred att hon kan äta limpsmörgås sidledes. När hon grimaserar får människor med svagt hjärta akta sig.
Jonnie tog ett steg baklänges.
– Det är vårat kök likaväl som erat.
– Vi kom först.
– Det hör inte hit.
– Jaså!
– Nej!
– Ungar, sa Ing-Christine.
– Ungar för dej, va, sa Katarina och räckte ut tungan åt sin syster.
– Jag föreslår att vi låter en rättsinstans lösa tvisten, sa Ing-Christine.
– Va?
– En fönsterplats är väl ingenting att gräla om. Vi har en advokat i huset. Låt Mårten avgöra. Han är i badrummet. Mårten!
– Pappa! ropade Katarina.
Äggklockan ringde. Jonnie tog av kastrullen.
– Häll ur vattnet och spola på med kallt vatten, sa Ing-Christine. Annars lossnar inte skalen.
Medan Jonnie spolade kom advokat Mårten Siljedahl in. Han är en stor man, en mycket stor man, med ögonbryn så buskiga att en tofsmes kan bygga bo i dem.
– Du ska få avgöra en rättstvist, sa Ing-Christine. Mellan Katarina och Jonnie.
– Före frukost?
– Det är jätteviktigt.
– Okay. Vem är kärande och vem är svarande?
– Katarina påstår att Jonnie har tagit hennes fönsterplats vid bordet. Och Jonnie säjer att han har lika stor rätt till platsen som hon.
– Hm, sa store Mårten. Vem betalar mitt arvode?
– Den som förlorar förstås.
– Då bestämmer jag att den som förlorar får laga min frukost. Ni vill alltså båda sitta vid fönstret?
– Det är klart! sa Katarina. Jag har suttit här ända sen vi flyttade in!
– Det har jag med, sa Jonnie.
– Jag har bott här i hundra dar!
– En månad, sa Ing-Christine.
– Jag sa ju det!
Mårten knackade med en sked i bordet.
– Tyst i rättssalen! Annars låter jag utrymma den! Det är jag som sköter förhöret och ingen annan. Fröken Katarina Siljedahl – önskar du sitta vid fönstret och ingen annanstans?
– Ja. Det är ju det jag säjer!
– Bra. Herr Jonnie Paris – önskar du sitta vid fönstret och ingen annanstans?
– Ja tack.
– Du behöver inte tacka. Det är din rättighet. Nu drar sej rätten tillbaka för enskild överläggning.
Mårten la händerna på ryggen, tittade ut genom fönstret och mumlade för sig själv. Så vände han sig om.
– Rätten har kommit till ett beslut. Får jag be kärande och svarande att lyssna noga. Rätten beslutar härmed att Katarina Siljedahl ska sitta vid fönstret …
– Hurra, jag vann!
– Tyst i salen! Och bestämmer rätten vidare att Jonnie Paris också ska sitta vid fönstret, mitt emot Katarina Siljedahl. Tvisten är därmed löst. Arvodet betalas av Siljedahl och Paris gemensamt. Okay, ungar. Ta varann i hand nu.
Jonnie var på väg att sträcka ut sin hand. Men Katarina var snabbare. Hon slog armarna omkring honom.
– Vi vann båda två, du!
Det var första gången han fått en kram av en flicka. Han var dödsförskräckt och vågade inte röra sig. Hennes hår luktade av någon anledning cigarrök.
– Katarina! sa Ing-Christine. Släpp honom! Du skrämmer den stackarn!
– Det är väl inget fel att kramas, va? Och du ska inte säja nånting, Inca. Du som kramar en ny kille en gång i veckan.
Ing-Christine gjorde en grimas som inte var hälften så fin – eller ful – som Katarinas.
Katarina var en decimeter kortare än Jonnie. Hon tittade på honom med rynkade ögonbryn.
– Är du rädd för kramar du?
– Jag är inte rädd, sa Jonnie.
– Ge mej en kram då.
Det var en olycksdag när mamma och han flyttade från Bäckebovägen!
– Törs du inte?
Mårten slog näven i bordet.
– Jag vill ha min frukost! Snabba på! Om en halvtimme ska jag vara i stan!
En sak imponerade på Jonnie: Efter frukosten sa Mårten: Bilen, Katie. Det är brått! Och Katarina sprang iväg till uthusen och slog upp två garagedörrar på vid gavel, hoppade in i bilen, startade motorn, la i backen, körde ut, la om växel och körde ett varv runt gårdsplanen och parkerade framför ingången. Hon gav en kort signal och klev ur. Jonnie gapade.
Det var en stor bil: en vit Citroën Super ID 19. Katarina hade sett ut som en docka i förarsätet.
– Får du? sa han.
Katarina ryckte på axlama.
– Jag har kört bil sen förra sommarn. Det är ingen konst.
– Men om du kör på nånting …
Katarina skrattade.
– En gång körde jag rakt igenom bakre väggen i garaget och ut på andra sidan.
– Då blev väl din pappa arg?
– Arg? Han blev läskigt förbannad, det är vad han blev. Och gav mej en grundlig lektion i konsten att bromsa.
Ett ögonblick, ett kort ögonblick, var Jonnie avundsjuk på Katarina som hade en sån pappa. Något liknande skulle pappa Bertil aldrig ha tillåtit.
Mårten kom ut med en portfölj under armen. Han klev in och rusade motorn lite, liksom för att klara motorns strupe med en harkling, och vevade ner sidorutan:
– Katie, var är björnfällen som brukar ligga i baksätet?
De använde den när de åkte ut och hade pick-nick i skogen.
– Inte vet jag!
– Titta i garaget.
Hon gick in i garaget och kom ut igen, ryckte på axlarna och slog ut med armarna. Mårten la i ettan och körde iväg i allén som förde upp till landsvägen.
Katarina sa:
– Jag kan lära dej köra bil om du vill.
Fanns det någonting i livet som han önskade högre?
Men han svarade inte på det. Han måste bräcka av hennes olidliga överlägsenhet på något vis. Han sa:
– I natt såg jag ett spöke.
Jonnie visste det inte, men Katarina var spöktokig. Hon älskade spöken på samma sätt som andra människor älskar folkmusik eller änglamat med lingon, kex och vispgrädde. Spöken skrämde henne och hon tyckte att det var skönt att bli skrämd.
De flesta tror inte på spöken. De säger att spöken finns inte. Men det är det som är det fina i kråksången, ansåg Katarina. Det är meningslöst att bli rädd för någonting som finns, men att vara skraj för det som inte finns, det som är osynligt – det pirrar hemskt och skönt i hela kroppen.
– Nu dillar du, sa hon.
Han såg den snabba glimten av intresse i hennes ögon. I jämförelse med ett spöke var en ID 19 ingenting.
– Katten väckte mej i natt, sa han. Först trodde jag att det var en tiger …
– Tigrar är mycket större.
– Inte små tigrar. Han stod mitt i månskenet och det fick honom att se mycket större ut. Allting blir konstigt i månsken.
– Jag vet. Man kan bli tokig om man tittar för länge på fullmånen. Det heter mångalen.
Och han som inte hade några gardiner för fönstren.
– Sen försvann katten och jag gick upp för att stänga dörren och när jag kikade ut genom fönstret såg jag spöket.
– Var?
– På fältet utanför mitt fönster.
– På baksidan? Ska vi gå dit?
De gick runt huset. Trädgården var mycket gammal. Där växte tallar och lönnar och björkar och krokiga äppelträd som led av reumatism och vars frukter var små och sura.
– Där, sa Jonnie och pekade. Mitt på fältet kom spöket gående. Eller rättare sagt svävande över gräset. Spöket hade inga ben.
– Vilken färg?
– Vitt.
– Sen då?
– Hur då sen?
– Vad hände?
– Spöket försvann.
– Hur då?
– Inte vet jag. Det liksom fladdrade till och försvann spårlöst.
– Och sen?
– Ingenting. Jag stod kvar en stund och tittade. Men jag såg ingenting mer.
– Det måste ha varit Gamla Frun …
– Vilken då gammal fru?
– Gamla Frun på Sjövik. Hon som går igen. Har du inte hört talas om henne?
Det hade han faktiskt. Han hade bara inte tänkt på att Gamla Fruns Sjövik var samma Sjövik som han och mamma skulle flytta till.
För några månader sen hade det stått i tidningen att ”den sista Gamla Frun på Stora Sjövik hade avlidit i en ålder av 86 år”. Frågan var om de ryktbara spökerierna skulle fortsätta eller inte.
Ryktet påstod att spökerierna hade pågått i mer än tvåhundra år. I många generationer hade det funnits en Gammal Fru på Sjövik. Man antog att när hon dog övertog hon spökrollen från den förra Gamla Frun. Men det var naturligtvis omöjligt att veta om spöket var Gamla Frun som dog 1734 eller Gamla Frun som dog 1901 eller …
– Jag tror inte på spöken, sa Jonnie.
Var det hela sanningen? Pappa Bertil hade inte trott på spöken. Han hade försökt lära Jonnie att en modern, upplyst människa inte är vidskeplig. Men Jonnie hade aldrig fått komma fram till en egen mening om spöken. Det är förresten lätt att inte vara vidskeplig i en trerummare mitt i stan. En annan sak är att bo i ett spökslott ute på landet.
– Vänta tills du har sett så många som jag, sa Katarina.
– Hur många har du sett?
Hon slog ut med armarna i en gest som sa att de var oräkneliga.
– Gamla Frun också?
– Inte sett direkt. Men jag känner på mej att hon finns i närheten.
De såg sej omkring. I det heta solskenet var det svårt att föreställa sig att övernaturliga makter drev sitt spel …
Jonnie gick bortåt fältet i det höga gräset. Tidigare hade får betat här och gödslat jorden.
– Vart ska du? sa Katarina.
– Leta efter spår.
– Vad då för spår?
– Efter Gamla Frun.
– Du är knasig. Spöken lämnar inga spår efter sej.
– Det kanske inte var något spöke.
Hur som helst så var det gott om spår i gräset. Spår efter får, efter rådjur och rävar och harar, efter folk i sandaler och lågskor och stövlar, spår efter barfota människor.
En detektiv skulle ha blivit förtvivlad.
Jonnie var en detektiv just nu. Han förtvivlade till ett slag, sen var han som vanligt igen. Han sparkade på grästuvorna.
– Varför gör du så där? sa Katarina.
– Så där va då?
– Sparkar.
– Får man inte sparka?
– Det är klart.
– Är det du som äger gräset kanske.
– Det har jag aldrig sagt.
– Gräs går inte sönder om man sparkar på det.
– Va dum du är.
Solstrålarna studsade mot det vita huset. Trädgården sluttade neråt från husväggen. När man stod på baksidan såg huset enormt stort ut, som ett slott eller fängelse.
En gång i tiden hade källaren använts som fängelse. Det satt fortfarande rostiga galler för källarfönstren.
Sing-Sing kom smygande, på jakt efter en sval skugga.
– Trampa inte ner gräset för Katarina, kattuschling.
– Va larvig du är, sa Katarina.
Hon följde efter Sing-Sing upp mot huset.
Jonnie gick i motsatt riktning ner till skogsbrynet, följde en stig genom skogsdungen, kom ner till sjöstranden. Där låg en eka. Den var Siljedahls. Ekan var olåst. Han fick låna den om han ville.
Han steg i ekan. Den gungade till. Vattnet kluckade under fören. Det luktade tjära och abborre.
– Pappa, viskade han.
Plötsligt grät han.
Ingen såg honom.
Katarina är inte hans vän.
Pappa är hans vän.
Pappa är fortfarande hans vän. Han är död, men det förändrar ingenting. –
Hur många skulle kunna förstå att pappa och han är tillsammans en stund just nu?
Tillsammans här i ekan, som så många gånger förut. Hur många gånger har de rott tillsammans – tusen gånger? Rott med drag, rott och kastat med spinnspö, rott till ett abborrgrund för att meta, rott utan mål på väg mot ingenstans.
Man kan leka med ord. Ro betyder frid. Att ro betyder frida. Man kan glida i lugn och ro i en eka.
Han sparkade av sig sandalerna, drog tröjan över huvudet, tog av sig jeansen. Under hade han badbyxorna.
De nakna fotterna njöt av solvärmen på ekträet. Lite varmt vatten låg och skvalpade på botten av ekan, men han brydde sig inte om att ösa ur det. Det var skönt att känna vattnet kittla mellan tårna.
Han fäste årorna i årtullarna och rodde bort från stranden, rakt in i solglittret.
Pappa.
Pappa sitter i aktern. Ingen kan tro det. Han är osynlig. Något spöke är han inte. Det är inte fråga om något övernaturligt. Han bara sitter där. Jonnie ror.
Han är bra på att ro. Han är också bra på att rita monster och dyka i vatten och klättra i träd. Men han är dålig på att prata. Därför trivs pappa och han så fint ihop.
Pappa säger ingenting. Det behövs inte.
Oändligt många gånger tidigare har de rott på samma sätt: pappa tyst, Jonnie tyst, vattnets fras under fören, måsar som skränar, kanske ett jetplan som stiger rakt upp i himlen, och när man lutar sig bakåt vid årorna ser det ut som om jetplanet var på väg neråt i stället, rakt ner i ett blått hav med överljudsfart.
De äger en sommarstuga på andra sidan sjön. De brukade åka dit i pappas gamla Saab skåpvagn. Mamma följde sällan med. Hon var döskraj för ormar och grodor och spindlar och myror och vatten.
Mamma tycker inte om ord som döskraj.